Save the Sharks

Det börjar dra ihop sig till tre lyckade månader vilket betyder att jag ska ha gjort tre donationer á 500 kronor. Och det har jag nu gjort även om jag effektiviserade lite och skänkte februaripotten nu i mars. Vilka blev då de lyckliga mottagarna?

Jag har som bekant för de flesta en stor fascination för hajar och sedan jag såg filmen "Sharkwater" om den meningslösa hajfensindustrin har jag känt att det har varit en stark önskan att på något vis stödja arbetet för att bevara hajarna. De är viktigta, även om de väcker hemska känslor hos många. Utan dem skulle vi till exempel få en ännu snabbare global uppvärmning eftersom det skulle ätas upp en större mängd växtplankton än idag när hajarna jagar och äter de som normalt sätter i sig växterplankton. De fångar som andra växter upp koldioxid och den processen skulle vi då gå miste om.

Hur som helst tog "Sharwater" emot pengar i form av gåvor så de fick min 500-lapp för februari. Dagen efter fick jag reda på att hammarhajen nu klassas som utrotningshotad. Bland annat på grund av dess ryggfenor som används i soppa. Ofattbart!!!

Min andra donation går till Röda Korset och jordbävnginsoffren i Japan, med löfte om att aprilpotten kommer att tillfalla "Läkare utan gränser" som bland annat finns på plats i Libyen.

Mitt nya liv har fått nånga bra effekter även på andra saker än bara klädinköpen. Tänkte för skojs skull och min egen motivation göra en lista:
Jag köper mer rättvisemärkt och ekologiskt
Jag tar buss istället för bil om jag inte vill cykla
Jag har inte kompensationsköpt någon inredning eller andra små vårsaker
Jag har återigen börjat handla allt smink och krämer på Body Shop
Jag återvinner mer
Jag försöker att måla naglarna mindre ofta (nagellack kan ju inte vara bra för naturen)
Jag har sagt upp onödiga reklamutskick
Jag planerar att upptäcka Vaksala torg arla lördagmorgnar
Jag funderar på att börja ge blod

Jag tänker efter på ett helt annat sätt än förut och är mer kräsen med att välja inköpsställe och material beroende på hur och var det produceras. Jag kämpar med att slå ned den omedelbara behovstillfredsställelsen. Istället tvingar jag mig att gå hem och tänka om jag verkligen behöver det jag vill ha och om det skulle göra mig lyckligare. Oftast är svaret nej. Faktiskt känner jag inte att det lilla jag har gjort hittills på något sätt har inkräktat på min identitet eller att jag gett avkall på det jag tycker om. Jag saknar det väldigt mycket mindre än jag trodde. Så full fart framåt mot juni och sommaren!

Logiskt tänkande?

Planetary boundaries eller planetära gränser är en uträkning gjord av bland annat Johan Rockström på SEI, Stockholm Environment Institute. Den visar nio olika områden när det gäller vår planets miljö. Varje område har ett gränsvärde och om ett eller flera av dessa områden överskrids kan det få konsekvenser i form av sammanbrott och katastrofer i det naturliga systemet.

På vilket sätt detta kan ske vet vi inte idag, inte heller hur många värden som måste överskridas för att något ska hända. Vad vi vet är att det är oförutsägbart och att det kan leda till oväntade konsekvenser. Idag är tre av de nio värdena över gränsen och är fler att vänta. Jag tycker att modellen är tydlig och solklar. Här behövs inga frågor och inga ifrågasättanden. Det som krävs är handling. Rockströms resultat är vetenskapligt framtagna och borde finnas som bakgrund på varje makthavares laptop som en liten påminnelse.

Om man nu vet om detta och reflekterar kring sin egen resursförbruking och det naturliga systemet är det inte annat än helt logiskt att börja fundera på hur man själv kan förändra sitt sätt att leva för att belasta det naturliga systemet mindre än vad vi gör idag. Funderar man dessutom hur ett sådant sammanbrott skulle te sig och vilka uttryck det skulle få lokalt och globalt kan man lätt börja bli lite nervös.

"Business as usual" är inte ett alternativ. Jag känner mig hemskt stressad för att det känns om om allting går så sakta. Mycket går åt rätt håll, men ändå ganska tungrott och för långsamt! Har man bilden av de överskridana gränsvärdena på näthinnan och ser kommersen på gågatan en helt vanlig lördag är det inte långt ifrån att huden reser sig lite på ens armar.

För att inspireras och förstå mer hur Johan Rockström tänker kan man titta på hans miniföreläsning "Let the Environment Guide our Development" på:
http://www.ted.com/talks/lang/eng/johan_rockstrom_let_the_environment_guide_our_development.html
As simple as that!

Vart är vi på väg? En geografisk fråga.

Idag blev jag intervjuad om min blogg! Roligt att det finns ett spirande intresse för mina regler och min idé. Jag fick tänka efter lite om vad jag egentligen vill och hur jag ska gå vidare. Vidare ska jag ju, för hittills går det så bra och är så lätt, bortsett från den där klänningen jag såg förra veckan. Men det får jag lära mig att leva med.Förmodligen blir reglerna något modifierade efter min Londonresa som kryper allt närmare. Hur, återkommer jag till när det är dags, men det är kul att känna att projektet har en framtid.

Däremot börjar det dra ihop sig till mitt första riktigt politiska inlägg som självklart gäller den ständigt aktuella skoldebatten. Och jag tänker inte debattera lärarnas ansvar och (in)kompetens. Jag vill slå ett slag för mitt favoritämne - geografi och dess framtid. Eftersom det är mitt leverbröd att undervisa om jorden i form av en översiktlig och populärvetenskaplig kurs där fokus ligger på samband mellan människa/natur har jag utvecklat en relation till den. Varje dag på jobbet står jag och lutar mig mot den stora jordgloben som finns i mitt klassrum, men frågan är om jorden kan luta sig mot mig?

I 4,5 miljarder år har jorden existerat och så kommer den lilla människan och tar orimligt stor plats med sina begär efter status och lycka. Idag kännetecknas mänskligheten av fler och mer. Fler av oss och mer resurser till varje individ. Men eftersom vi bara har ett jordklot och inte tre, fyra eller fem som det skulle krävas om alla skulle leva som vi i västvärlden kan vi snabbt räkna ut att något måste förändras. Och det kan ju vara bra att veta varför!

Om jag inte visste allt jag vet om de stora systemen när det gäller berg, klimat och vatten och hur det påverkar människan skulle jag inte sitta här och blogga idag. Jag skulle inte bry mig och inget skulle förändras. Men i nya gymnasieskolan (som ska satsa på hållbar utveckling) har man reducerat geografiämnet och enstaka programinriktningar har det som obligatorisk kurs. Jag gillar inte det inte! Jag tror att det är ett steg bakåt i att skapa en känsla för planeten i folks medvetanden. Att det är en brist förmågan i att kunna se sin litenhet i det stora och skapa en ödmjukhet inför naturens krafter som trots sin styrka visar sig sårbara på ett vis som vi inte har sett de fulla konsekvenserna av.

Eleverna tycker i allmänhet att kursen är mycket allmänbildade och att man "förstår hur allting hänger ihop". Lärarna tycker att det är en kurs som tar upp viktiga saker. Men skolreformatorerna tycker uppenbarligen att den är onödig. Det kan väl inte vara viktigt att jobba med att skapa sig en världsbild i vår globaliserade värld? Ingen har väl nytta av att förstå hur människan påverkar naturen och vad det får för konsekvenser? Och är det inte gammal skåpmat att lära sig "gamla nyheter" som bergartscykeln, kontinentaldriften och det globala vindsystemet? För vi har väl aldrig problem med jordbävningar eller klimatfenomen? - Tydligen inte!

Beslutet är enligt mig kortsiktigt och oupplyst, men icke desto mindre kommer det att bli så. Ibland känner man sig ganska ensam i sin strävan.

Tidsperspektiv

Jag har tänkt en del på tid. Jag kommer ihåg när jag var yngre och sportlovet precis hade tagit slut och man satt inpackad i bilen på väg tillbaka till Stockholm. Alltid under gråmulen himmel. Det var bara att konstatera det ofattbara att det var ett helt år innan man skulle få sportlov igen. Ett år till nya ungdomsdiscon, danstävlingar, skidåkning med kompisar och renklämmor i rastaurangerna i backen. För mig var det en gåta hur någon kunde hålla humöret uppe när världen var halvvägs undergången. Det var en evinnerligt lång tid till nästa gång vi skulle få se de bekanta och efterlängtade fjällen.

För några veckor sedan var mitt sportlov slut, och visst är det härligt att vara ledig, men ju fortare man kommer hem och jobbar sig igenom några veckor, desto snabbare kommer påsklovet. Och sedan sommarlovet! (Jag har förmånen att fortfarande njuta av skolledigheten i mitt yrke.) Idag tycker jag snarare att tiden ibland går lite väl fort. Det är så mycket man vill hinna med och aldrig riktigt gör det. Minussidan är alltid större än plussidan. Sällan har jag suttit och tänkt att jag har en massa tid att slå ihjäl och vad ska jag ta mig till? Kanske förändras det när man blir ännu äldre.

Börjar man titta i ett ännu större perspektiv blir det riktigt ofattbara tankar. Skulle jordens historia liknas vid ett år skulle människan ha funnits i en halvtimme och den industrialiserade världen skulle ha funnits i ca två sekunder. Och hunnit förstöra så mycket att vi står inför en av jordens genom tiderna största utrotningskatastrof. Det är ofattbart. Allt kol som fanns i atmosfären som det tog det naturliga systemet 300 miljoner år att stuva undan och ned i marken, har människan grävt upp på cirka 250 år. Där har vi tidsperspektiv som är svndlande och som vi av bekvämlighet eller något annat inte väljer att leva efter i vår tidsålder.

Modeinsdustrin är ett exempel på enormt snabba växlingar. För att "hänga med" skapas ett behov hos oss modelejon att se ut på ett visst sätt en viss säsong. Eller behovet skapas nog egentligen inte, men begäret börjar gro inom oss. Vi oroar oss för hur vi ska uppfattas av andra om vi inte har rätt märken och skärningar. Man behöver inte leta längre än till Solsidans Odd Mollyklädda mammagrupp för att se vem som inte passar in.

Modeindustrin gör idag mycket bra för miljön - utvecklar nya material och jobbar mer med återanvändning, men det är en förändring som ännu inte har slagit igenom hos den breda massan konsumenter. I den perfekta världen skulle vi skrota vårt gamla tankesätt om tid och istället fokusera på våra relationer som verkligen gör oss lyckliga och ta mer hänsyn till produkternas historia och livscykel. Vidgar man perspektivet när man står framför något man egentligen inte behöver och tänker lite på tid och resurser för att just den produkten ska kunna finnas där den gör idag och hur vår framtid kommer se ut om vi beter oss som generationerna (delvis ovetandes) innan oss gjorde kanske suget minskar något. Jag brukar motivera mig med detta när önskan att utöka garderoben slår till. Än så länge funkar det, kanske gör det inte det för alltid, men min påverkan kommer i alla fall att minska.

Cravings!!!

Vintern är så smått på väg att ta slut, det blir ljusare och den tidiga kvällen efter jobbet börjar kännas mindre kravfylld och spirar av skira löften att man faktiskt vill spendera lite tid på att ta en promenad hem i kvällssolen - några minuter för sig själv. Och då kommer shoppinglusten tillbaka! Med stor kraft, särskilt sedan jag med berått mod en fredag eftermiddag unnade mig att gå in i en affär. Jag valde Desigual på gågatan och visste att jag kunde råka illa ut, jag hade ju noga studerat deras katalog. Och då tog jag inte ens rulltrappan till den övre våningen. Men det räckte och blev över för vad hittade jag längst in i affären - jo, jeansavdelningen! Jag har ju tidigare delgett min fascination för slitna jeans och klänningar och här var de kombinerade i ett tillsammans med ballongkjolsfluff och med jeans och pastell lappat ihop i till en härlig vintagekänsla. För att inte tala om hur användbart detta underbara plagg skulle vara, med strumpbyxor och converse nu och med bruna ben och jesussandaler till sommaren. Mer bohochick går knappt att bli.

Det som är oroande är att detta var över en vecka sedan och jag kan inte släppa tanken på den. Fast världen rämnar i Japan och hela byar spolas bort går jag och tänker på en liten löjlig klänning. Och kohandlar med mig själv - jag har ju redan bokat resan till London... Å, andra sidan kan jag köpa den där och bara hålla tummarna för att den finns kvar. Troligt! Och jag fyller inte år snart och har ingen speciell anledning att få den i present. Kanske om någon annan skulle köpa den av en händelse och jag sedan kan köpa loss den om några månader? Men det skulle ju faktiskt vara fusk, eller? Det är förmodligen konsekvenser jag får ta. Jag har inte ens kollat upp Desigual för att se om de har någon uppförandekod och vad de har för miljöpolicy. Jag vet bara att klänningen är som gjord för mig och borde hänga i min garderob och på min kropp med jämna mellanrum.

Fast det är faktiskt den första abstinens jag känner. Jag har hittills hållt mig till mina regler till punkt och pricka. Ett par skidbyxor har jag köpt, men det har jag inte haft på tio år då jag har lånat från min familj. Nu skulle vi ha dem samtidigt och jag var mycket glad för mitt köp när termometern kröp under -30 - gradersstrecket under sportlovet. Självklart valde jag praktisk svart färg så att jag ska kunna ha dem i minst tio år. För första gången i mitt liv har jag känt att jag inte vet vilket utbud som finns på H&M för tillfället. Jag har också känt hur det känns att frivilligt välja bort att gå en tur på stan till förmån för att göra något annat.

Det jag har kvar är att donera pengar för februari månad där letar efter en bra organisation som jobbar för att minska det onödiga dödandet av hajar för deras fenors skull. Några tips?

Shoppingrunda?

Vad gör man med en hel lördag då solen skiner och man har betat av dagens stora måsten. Jo, tar en promenad ned på stan för att utföra några enkla ärenden. Igår var det en alldeles för stressig morgon och jag förlorade snöpligt mina underbara vintervantar på en buss så jag fick gå utan i snöstormen. Det var kallt! Alltså stod ett par nya på nödvändighetslistan - det känns trots allt inte som om vintern är på väg att ge upp. Och frysa vill jag inte göra om jag kan undvika det.

Enkelt nog tänkte jag kila in och köpa exakt likadana som jag tappat, men så lätt ska man inte tro att saker går, de fanns såklart inte kvar och jag fick leta runt innan jag hittade ett bra substitut. Under tiden hann jag in och ut i en hel del affärer. Jag kom på mig själv att filtrera bort alla halva-reaprisskyltar för att inte frestas, men kunde inte låta bli att titta runt lite. Speciellt på H&M där de hade en avdelning med Sustainable Shopping. Två av mina favoritord! Kanske dessutom med synergieffekt skrivna tillsammans. Och faktiskt har jag inga förbud mot att titta och låta mig inspireras av det som är fint! Men inget onödigt inhandlades, något som hade varit en självklarhet i samma situation för några månader sedan. Så även om jag fortfarande måste passa på mig själv ute i affärerna går det riktigt bra och jag känner mig inte det minsta tilltufsad i min identitet!

Det är möjligt att jag i ett senare skede faktiskt kommer att köpa kläder som tillerkats med hänsyn till miljö, arbetsförhållanden och re-use. Jag har till exempel köpt en vårjacka till min dotter som är gjord av gamla PET-flaskor och med foder från överskott från textilfabriker. Den är både vind-och vattentät och riktigt snygg och det tycker jag känns jättebra!

Bästa klippet den här helgen var dock det tackkort jag fick från Bröstcancerfonden för min gåva. Det värmde och gjorde nytta på samma gång!

Inspiration Nature

Jag har tänkt mycket på vad som tilltalar mig i klädväg och vad som skapar habegär och en känsla av oumbärlighet. En sak som jag har tänkt på är att jag alltid har känt mig dragen till plagg och accessoarer som på något sätt symboliserar mitt intresse för djur och natur. Och då kan ju vän av ordning fråga sig hur det kommer sig att jag hittills har levt oansvarigt och inte tagit tag i den uppenbara paradox att älska konsumtion och naturen på en och samma gång. Jag har inget bra svar på det. Okritiskt förhållningssätt? Strutsmetoden? Själviskhet? Lite av varje förmodligen.

Mitt naturintresse är inte uppenbart på det viset att jag älskar att vara ute och strosa i skog och mark, tälta och fjällvandra. Det är hittills inget jag har uppskattat särskilt. Faktum är att tanken på dylika saker inte är så värst tilltalande, jag associerar dem med regn, kyla, hunger, mygg och ett stort mått av tristess. Det händer ju liksom inget och jag längtar bara hem till en skön säng , känslan av att vara ren och värme.

MEN...det gäller uppenbarligen inte alltid för när jag var i Sydafrika och gjorde en
“walking-safari “under sex dagar förstod jag plötsligt vad natur och allt handlar om. Hade ingen tagit mig därifrån hade jag varit kvar fortfarande. När grindarna till reservatet där vi tillbringade vår vistelse sakta gled upp framför Landrovern kändes som om vi skulle åka rakt igenom TV:n och in i Animal Planets värld. Jag var andäktig och när vi tio minuter senare såg vår fösta giraff var lyckan total!

Vi bodde på ett antal olika ställen under färden varav de flesta var helt utan hägn eftersom djuren regerade i parken. Bästa natten var i ett militärtält. Innan jag somnade låg jag och lyssnade på nattens ljud och lejon som röt i fjärran. Jag har nog aldrig upplevt sådan frid och somnade så fullständigt lycklig. Det låter verkligen som en klyscha men den veckan är något jag alltid bär med mig. Den gav mig ett ovärderligt perspektiv på naturen och hur liten man är inför allt det vi inte kan påverka här på jorden.

Jag återvänder ofta till den platsen på savannen när solen börjar närma sig horisonten i öster och det fortfarande är mörkt och jag sitter framför en eld och sippar på en kopp rött te och bara andas och upplever världen omkring mig - alla ljuden, lukterna och krispigheten i luften. Det känns fullkomligt och ursprungligt och om jag kunde skulle jag åka tillbaka imorgon och varje dag.

Och nu, åtta år senare, har jag förhoppningsvis förstått på allvar att även jag är den del i det stora kretsloppet och att det jag gör och står för betyder något i den värld vi lever i. Om inte annat för mig själv.

Försiktigt spirande vårkänslor

Det går inte att stå emot att de mörkaste dagarna faktiskt är över och att det till och med är barmark här och där. Det känns som en stor lättnad för en så stark förespråkare för våren och sommaren som jag. Det avspeglas också lite i hur jag har klätt mig under veckan. Faktum är att jag fortfarande inte behövt använda något två gånger. Kanske tar jag ut en och annan vårkänlsa i förskott när jag delvis söker mig till de ljusare pastellerna i min garderob.

Det hade varit högst otänkbart för bara några år sedan. Att jag skulle ha rosa kändes inte rimligt. Utom möjligen någon dag på sommaren när jag var brun och kunde bära upp det. Tack vare att jag har slopat gamla principer under de senaste åren - jag bytte ut nästan allt i min garderob efter att jag fått barn- har jag en relativt ny och ganska bred samling kläder.

Sent omsider har jag mer och mer insett vad jag passar i och vad jag gillar att ha på mig, även om jag har vissa udda fåglar och “engångsplagg” som kräver sina speciella tillfällen för att plockas fram. Förut hade jag som filosofi att om något passade mig i stil och utformning så köpte jag det, vilket ju var hemskt bra för antalet kläder hos mig. Förra hösten gjorde jag ett experiment om överflöd och bestämde mig för att kategorisera och räkna antalet kläder. Resultatet kommer jag aldrig dela med mig av för det skulle sätta hela min trovärdighet som förespråkare för hållbar utveckling på spel.

Men jag kan säga så mycket som att om man jämför med vad man behöver (när man dessutom har tvättmaskin i lägenheten) ligger jag klart i överkant. Vilket också bevisas i och med att jag under fyra veckor inte behövt ha samma outfit två dagar. Jag vet inte hur mycket kläder som är “normalt” att ha. Kanske är jag inte värre än alla andra, men det spelar hur som helst ingen roll. Någon gång är det dags att vakna upp och orka ta sitt ansvar. För min del är det nu!

Miserabel Misérable?

Var är audition till Les Misérables? Eller Oliver Twist? Så tänkte jag när jag smet ut genom dörren imorse. Att vara musikalartist har i och för sig alltid varit en av mina drömmar så det vore väl i och för sig inte så dumt. Sanningen är att jag har fortsatt min bana i rätt stil och mycket för saks skull klätt mig i omsydda byxor som numer agerar shorts.

Med tanke på vädret och cykelturen kändes kängor till helt rätt, men förmodligen kommer mitt nygamla förvärv att användas mer när våren kommer och man kan ha pumps, blus och kofta till. Alltså lite mer sekreterare än gammaldags ficktjuv. Hur som helst var de mycket bekväma och fyllde sitt syfte hela härliga dagen. Så det går ju jättebra det här! Eller?

Om man så att säga "fryser" sin stil nu, är det så man då måste se ut i överskådlig framtid? Tänk om man blir någon annan eller vill signalera något nytt med sina kläder? Eller om man helt enkelt börjar se äldre ut och inte längre kan klara av att med lätthet sno på sig sina Converse (men det kan man väl aldrig bli för gammal för?) En klaustrofobisk tanke. Och skulle det nu så vara - är det smartaste valet av outfit en från förra sekelskiftet???

Power Monday

En skön måndag, som vanligt när man är hemma och umgås med en för tillfället mycket nöjd dotter. Har avslutat dagen med att power-yoga och sitter nu och sippar på min power-smoothie innehållande kallt rött te (naturell), jordgubbar från frysen som jag plockade i somras, frusen mango, en apelsin, riven färsk ingefära och en mycket liten klick honung. Måste nog upplevas för att förstå hur gott det är, klart i caféklass!

Har spenderat del av dagen med att storhandla på Gräny Centrum utan att gå in i en enda klädaffär. Tyckte faktiskt att handligen på så sätt inte var lika rolig som vanligt, men den gick klart fortare och blev också aningen billigare. Så jag står lika fast vid min utmaning som Konrads kalasklister fäster på Pippis skor. Imorgon blir det premiärdag för ett par nygamla shorts tillverkade av ett par avlagda byxor som sytts om av ett riktigt proffs. Ska bli kul att känna hur det känns, tror att jag ska slå till på lite cashmere till. Vi får se vad det blir...

För att visa att jag menar yttersta allvar med mitt bättre liv har jag i god ordning, i och med att första månaden är slut, bidragit med 500kr till bröstcancerfonden. Och det kändes faktiskt helt toppen! Pengarna lär behövas tusenfalt mycket mer där än i min garderob!

London Baby!

Londonresan är nu bokad till den 1 juni!

Dessutom blir den utan barn och det kan vara skönt att få smygstarta sommarlovet lite. Åh, vad jag längtar till att beta av min bästa-saker-att-göra-lista. Boende blir i Notting Hill som jag verkligen gillar och känner mig hemma i!

Här kommer lite Londontips från mig:
Gå till Wholefood Store vid Kensington High Street, köp maffiga muffinsar, rykande färsk focaccia och fruktsallad och ha picnic i Kensington Gardens.

Strosa runt på Portobello Road, speciellt på fredagar när det är lite marknad, men inte så man inte kommer fram som det kan vara på lördagarna. Speciellt ska man hålla utkik efter tunikaförsäljarna på gatan. Där kan man fynda om man jämför med priserna i butikerna som kantar gatan. Jag är väldigt svag för den vintage/boho-chicstil som dyker upp här och där i den delen av Notting Hill.

På Portobello ligger också den coola biografen Electric. Där inne sitter man i stora lädersäten och kan köpa mat/vin eller fika i baren. Avslappnad och skön stämning, och dessutom ett urval av bra film.

Jag hoppas också hinna till Camden Market. Förra året tog jag båt dit från Little Venice, men det är klart billigare att ta sig dit landvägen. Där är det underbart att bara gå och titta på alla möjliga och omöjliga saker i detta härliga gytter. Har bara upplevt det med barnvagn än så länge, vilket var lätt stressigt så den här gången ska det bli skönt att bara kunna strosa runt.

Ett annat härligt strosarställe är South Bank där promenaden utmed Themsen kan resultera i ett besök på Tate Modern. Här finns ett mysigt folkliv utmed promenaden och här är givet att sitta och fika ute om vädret tillåter.

Inte heller får man glömma Pret-a-manger som finns här och där. Jag tycker att de har det absolut godaste kaffet i stan och fräsch mat som wraps med anka i hoisinsås. Som ett stort plus finns här ett stort utbud av blandade granolabars, varav Rolls Roycen heter Lovebar. En syndig smakupplevelse innehållande mörk choklad, fudge, pistagenötter och ett antal olika frön. Går nästan inte att låta bli!

Om man vill ägna sig åt budgetshopping (ska lägga upp en strategi för detta när det närmar sig) ska man ta sig till Primark som finns på Oxford Street eller vid Hammersmith. Det är sjukt mycket folk nere på stan, men priserna kan vara värda att ta en runda för. De har allt, jag har jättemycket kläder därifrån och massa accessoarer. Jag brukar handla på mig när jag väl kommer dit, därav att många av mina darlings kommer från just London.

Jag kan också passa på att att slå ett slag för Westbourne Grove och närliggande områden (där f.ö Håkan Nesser bor). Huvudgatan kan man följa från Portobello Road och ned till Bayswater. Där finns det många ganska fina affärer som är roliga att titta i.

Utmed Westbourne Grove finns också Kahns (indisk restaurang) med världens godaste Chicken Tikka Masala. Kul ställe att äta på och full rulle! Gillar avhämtningen bäst och den kommer garantera att rendera ett besök.

Så om någon har vägarna förbi är det bara att välja lämpligt smultronställe och göra det till sitt eget. Hur jag ska hinna med allt detta på fyra dagar återstår att se, men vill man så går det!

Redan problem?

I morse hade jag inte varit ambitiös nog och lagt fram kläder något som jag brukar göra för att spara tid och inte hamna i jag-kan-inte-välja-och-inga-kläder-passar-fällan. Så det fick bli lite improviserat vilket resulterade i att jag insåg att jag redan har "använt upp" de flesta av mina blusar som passar till mina olika jeans. Och det har inte ens gått tre veckor och ska jag nu ha blus har jag bara en kvar som inte kommer att bli "återanvänd". (Och vad skulle nu vara problemet med det?)

Tanken var ju lite att jag skulle klara mig på alla kläder jag har och se hur långt det räckte utan att det kändes tråkigt. Och nu känns det lite jobbigt och inse att jag kanske "behöver" fler blusar men inte får skaffa några. Anledningen är ju lite att det är praktiskt med långbyxor när det är kallt. Annars kan jag mixa upp dem med klänningar. Vilket jag gjorde igår när vi hade mässa och jag hade min underbara FCUK-tunika från London (som merparten av min garderob?) som jag nu har haft och använt flitigt i två och ett halvt år och fortfarande älskar! Så ett steg i rätt riktning.

Jag har börjat skriva inläggsidéer i en bok och tar gärna emot förslag på frågor eller vinklingar. Jag märker att det här upptar mer och mer av min tankekraft och att idéerna hopar sig. Så det är bäst att skriva ned så man inte glömmer! Ska ockå lägga upp lite länkar till användbara sidor om man är intresserad av den här typen av dilemman, samt göra litre bättre reklam, främst på facebook. Tips om hur detta kan gå till mottages också tacksamt!

Jag märker redan nu att mitt sätt att tänka har fått spillovereffekt även på andra områden i mitt liv. En ny platt-TVs vara eller icke-vara har lett till viss diskussion. Som tur är har ju vissa frågor en viss betänketid.

Som en katt

Jag minns med glädje hur det var att ha katt. Särskilt min lilla skyddsling med det gulliga namnet Elliot the Cat som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Han var lite ängslig samtidigt som han var oerhört egensinnig och inte så lite lömsk. Vann man hans hjärta kunde man skatta sig lycklig, men man fick minsann kämpa för att komma så långt. Som den goda ägare jag var såg jag till att han skulle hålla sig så smärt som möjligt för en innekatt och jag köpte små lena leksaksmöss åt honom. (Säkert var de gjorda av riktig kaninpäls, hur kunde jag inte fatta det?)

Han blev i alla fall alltid glad när jag kom hem med dessa möss och kunde hålla igång ett bra tag med att jaga och kasta runt med dem. Några dagar senare var detta inte längre aktuellt och musen verkade vara "dödad" för inget jag gjorde med den kunde få honom att släppa loss. Jag har hela tiden tyckt att jag var något smartare än min käre kattkompanjon men är inte längre säker på det...

Samma tendens som Elliot hade, har jag ju själv när det gäller kläder. Jag älskar dem ett tag, vissa längre - andra kortare tid för att sedan förkasta dem. Det kan bero på färgen, passformen (trots att min egen inte har förändrats nämnvärt) eller bara ett ointresse. Jag borde vara smartare än så och det måste finnas en väg att komma runt dessa känslor. De borde kunna bytas ut mot annat. Till exempel ren intelligens för om man vet (som jag ju gör) hur en produktionsprocess går till och vad som ligger bakom är det logiska att göra att konsumera så lite nyproducerat som möjligt. Och ändå är det så svårt - för varför ska jag avstå från det, när alla andra "får" göra det och inte bryr sig. Så mycket lättare att blunda och köra på och så mycket svårare att tänka, känna, läsa på.

Fast jag vill kunna säga till min dotter och hennes barn att jag inte var en av de som gjorde precis som alla andra bara för att det var enkelt. Att jag faktiskt tänkte och använde mitt eget förnuft. Därför måste det lyckas att vända det här skeppet där min lycka (av mig eller andra?) identifieras med hur snygg jag känner mig.

Ännu några dagar har passerat. Har skrudat mig i ett gulligt blusfynd jag gjorde i London i somras. Lite romantiskt sekreterarstuk - som käre M dessutom komplimenterade mig för! Har även haft en halvprålig, lite halvpoppig glansblus i fördelaktig färg (har sett att Supernanny har en likadan fast svart, så den duger till och med att vara med i TV).
Tog en sväng ned på stan igår för att fylla på mitt busskort (och inget annat). Men jag kunde ju inte låta bli att smygkika lite i skyltfönstren jag passerade. Alla REA-skyltar är ju nu borta och vårmodet börjar försiktigt visa sig. Som ett gott omen att vintern snart är över lockar det med luftiga färger och ljustvättade jeans.

Jag är personligen ingen vän av pasteller, även om jag har blivit mer positiv till speciellt lite mustigare nyans av rosa på sista tiden. Men slitna jeans, det är en annan sak! Absolut en av mina garderobslaster. Tänk ett par oanvända splitternya jeans som smiter åt runt ett bra ställe om man har gjort sin läxa och gått på tillräckligt mycket spinning. Det är en speciell känsla! Som varar ett par dagar tills formen inte är densamma och knän har börjat formas och så. Så här och nu kan jag ta hål på illusionen att det skulle öka mitt välbefinnande att äga (ännu) ett par! Dags att gosa med vad som redan finns till hands. Lite tvätt och strykning kan som alla vet göra underverk. Inga nya vårutsvävningar här inte!

Bara för att förstå vilka krafter jag kämpar mot kan jag briefa den senaste dokumentären jag såg. Allt i butiker, hotell och annat är uträknat i minsta detalj och flera år i förväg. Så för tre år sedan bestämde någon snubbe i Malmö att jag skulle börja gilla rosa och mycket riktigt. Det fanns till och med en tysk kvinna som skulle skapa en speciell lukt till ett "Swisshotel". Så hon åkte till Schweiz och luktade på granar, kottar, snö och pengar(!) och skapade sedan en doft av det som man använde på hotellet för att ge kunderna den sublima men rätta känslan av Schweiz. Herregud, vi är alla grundlurade!

Inspiration

Jag funderar mycket på vad som egentligen har fått det att bli som det är. Alltså att konsumtion spelar så stor roll i folks liv. Och hur det har blivit så att mycket av det vi äger har blivit ett sätt för oss att säga något om oss själva. Att vi många gånger mer eller mindre går runt som våra egna varumärken. För att försöka ta reda på ännu mer om mekanismerna som driver detta i kombination med den estetiska aspekten har jag insett att lättsam utbildning i frågan är nödvändig. Jag har därför införskaffat en snygg coffetablebok om modet genom 150 år som borde bringa ljus över historien och ge en bakgrund till vad kända designers då och nu hade och har för tankar bakom sitt arbete. Om inte annat kommer jag med lätthet att hänga med i svängarna i nästa säsong av "Top Model". En annan inspirationskälla är Coco Chanel som hon portätteras i filmen med samma namn. Inte bara har "hon" gjort min favoritdoft alla kategorier - "Mademoiselle". Hennes historia är otroligt fängslande. Hon var en kvinna som gick sina egna vägar och vägrade att binda sig vid en man så länge hon inte kunde stå på egna ben i deras förhållande. När hon väl hittade honom blev deras kärlek omöjligt på grund av en rad orsaker. I hennes karriär, som inehöll två världskrig, var man tvungen att använda sig av det som fanns till hands och skapa det man kunde. Samma princip borde gälla nu, skillnaden är bara att då fanns inget annat till hands - nu finns det för mycket av allt och trenderna kommer och går alldeles för fort. Samtidigt behövs naturligtvis konsumtion i vissa mått ur en ekonomisk synvinkel. Det hela känns aningen paradoxalt men det ska bli jättekul att försöka ta reda på orsakerna till att jag (och ganska många med mig) har blivit så konsumtionsfixerade. Jag har också för avsikt att med den takt jag mäktar med också ta mig igenom svt:s satsning "konsumtionsveckan" som innehöll en rad dokumentärer i ämnet. Tills dess: Viva Coco!

Reflektioner efter första veckan

Det går bra! Fast idag har jag tänkt att jag gärna vill ha ett nytt träningslinne och jag snubblade också över ett par jättefina örhängen som jag inte köpte. Och jag är faktiskt lika glad för det. Lite fult innan exeperimentet passade jag på att köpa upp mig på sådant som jag skulle behöva och på det sättet har jag fortfarande några nya oanvända darlings i garderoben som bara väntar på att ge mig självförtroendekickar. Veckan har varit ganska kall - att cykla i ymnigt snöfall till jobbet och se ut som Carrie Bradshaw när man kommer fram låter sig inte göras, så ambitionen har inte varit på topp. Och det har också känts helt ok! Hur som helst har jag varje dag tänkt på det jag tagit på mig och verkligen försökt uppskatta det för vad det är (inga paralleller till mitt liv i övrigt) och det har gått över förväntan. Jag skulle kunna tala mig lyrisk om min Jackpot blus (Jackpot som dessutom tillverkar både ekologiska och rättvisemärkta kläder) och min Lindextröja som trots att den luddar som en hel alpacka på något sätt symboliserar att jag gillar djur och att jag längtar till Afrika som jag alltid gör. Även om det inte är uppenbart för andra säger det lite om mig. Fredagen bjöd på danskväll. Lite slitigt dagen efter, kan inte påstå att det händer ofta (tror det var två år sedan sist). Men det var roligt, nästan bäst att jag fick visa leg fast det var ett 20-ställe! Och ett tillfälle att använda min underbara Portobello-tunika. Vilken får mig att längta till London. Dit jag får komma om jag sköter mig, en vecka klar och ett antal kvar att kämpa ned men motivationen är på topp!

Första dagen

Idag var första dagen efter semestern. Möten hela dagen. Sköna jeans och stor varm kofta på kroppen. Termometern visade plusgrader så jag dristade mig till att ta på mig min leopardfuskpäls. Inköpt på en nyårsresa i Krakow och har fått nytt liv sedan min kompis T påpekat den rock´n´roll han tycker att det innebär att bära (fusk)päls. I övrigt skön dag med vegetarisk god middag, yoga och lite pyssel med layouten på bloggen! Natti!

Rules by Kajsa

Nu startar Utmaning 2011! Jag vill starta en blogg som handlar om kläder men inte nödvändigtvis senaste modet. Jag gillar stil och design och älskar att shoppa. Nu har jag slagit vad med sig själv att inte tillföra min garderob något förrän i juni. Om jag lyckas med detta har jag att se fram emot en Londonresa i sommar!

Imorgon börjar allvaret!