Tidsperspektiv

Jag har tänkt en del på tid. Jag kommer ihåg när jag var yngre och sportlovet precis hade tagit slut och man satt inpackad i bilen på väg tillbaka till Stockholm. Alltid under gråmulen himmel. Det var bara att konstatera det ofattbara att det var ett helt år innan man skulle få sportlov igen. Ett år till nya ungdomsdiscon, danstävlingar, skidåkning med kompisar och renklämmor i rastaurangerna i backen. För mig var det en gåta hur någon kunde hålla humöret uppe när världen var halvvägs undergången. Det var en evinnerligt lång tid till nästa gång vi skulle få se de bekanta och efterlängtade fjällen.

För några veckor sedan var mitt sportlov slut, och visst är det härligt att vara ledig, men ju fortare man kommer hem och jobbar sig igenom några veckor, desto snabbare kommer påsklovet. Och sedan sommarlovet! (Jag har förmånen att fortfarande njuta av skolledigheten i mitt yrke.) Idag tycker jag snarare att tiden ibland går lite väl fort. Det är så mycket man vill hinna med och aldrig riktigt gör det. Minussidan är alltid större än plussidan. Sällan har jag suttit och tänkt att jag har en massa tid att slå ihjäl och vad ska jag ta mig till? Kanske förändras det när man blir ännu äldre.

Börjar man titta i ett ännu större perspektiv blir det riktigt ofattbara tankar. Skulle jordens historia liknas vid ett år skulle människan ha funnits i en halvtimme och den industrialiserade världen skulle ha funnits i ca två sekunder. Och hunnit förstöra så mycket att vi står inför en av jordens genom tiderna största utrotningskatastrof. Det är ofattbart. Allt kol som fanns i atmosfären som det tog det naturliga systemet 300 miljoner år att stuva undan och ned i marken, har människan grävt upp på cirka 250 år. Där har vi tidsperspektiv som är svndlande och som vi av bekvämlighet eller något annat inte väljer att leva efter i vår tidsålder.

Modeinsdustrin är ett exempel på enormt snabba växlingar. För att "hänga med" skapas ett behov hos oss modelejon att se ut på ett visst sätt en viss säsong. Eller behovet skapas nog egentligen inte, men begäret börjar gro inom oss. Vi oroar oss för hur vi ska uppfattas av andra om vi inte har rätt märken och skärningar. Man behöver inte leta längre än till Solsidans Odd Mollyklädda mammagrupp för att se vem som inte passar in.

Modeindustrin gör idag mycket bra för miljön - utvecklar nya material och jobbar mer med återanvändning, men det är en förändring som ännu inte har slagit igenom hos den breda massan konsumenter. I den perfekta världen skulle vi skrota vårt gamla tankesätt om tid och istället fokusera på våra relationer som verkligen gör oss lyckliga och ta mer hänsyn till produkternas historia och livscykel. Vidgar man perspektivet när man står framför något man egentligen inte behöver och tänker lite på tid och resurser för att just den produkten ska kunna finnas där den gör idag och hur vår framtid kommer se ut om vi beter oss som generationerna (delvis ovetandes) innan oss gjorde kanske suget minskar något. Jag brukar motivera mig med detta när önskan att utöka garderoben slår till. Än så länge funkar det, kanske gör det inte det för alltid, men min påverkan kommer i alla fall att minska.