Shoppingrunda?

Vad gör man med en hel lördag då solen skiner och man har betat av dagens stora måsten. Jo, tar en promenad ned på stan för att utföra några enkla ärenden. Igår var det en alldeles för stressig morgon och jag förlorade snöpligt mina underbara vintervantar på en buss så jag fick gå utan i snöstormen. Det var kallt! Alltså stod ett par nya på nödvändighetslistan - det känns trots allt inte som om vintern är på väg att ge upp. Och frysa vill jag inte göra om jag kan undvika det.

Enkelt nog tänkte jag kila in och köpa exakt likadana som jag tappat, men så lätt ska man inte tro att saker går, de fanns såklart inte kvar och jag fick leta runt innan jag hittade ett bra substitut. Under tiden hann jag in och ut i en hel del affärer. Jag kom på mig själv att filtrera bort alla halva-reaprisskyltar för att inte frestas, men kunde inte låta bli att titta runt lite. Speciellt på H&M där de hade en avdelning med Sustainable Shopping. Två av mina favoritord! Kanske dessutom med synergieffekt skrivna tillsammans. Och faktiskt har jag inga förbud mot att titta och låta mig inspireras av det som är fint! Men inget onödigt inhandlades, något som hade varit en självklarhet i samma situation för några månader sedan. Så även om jag fortfarande måste passa på mig själv ute i affärerna går det riktigt bra och jag känner mig inte det minsta tilltufsad i min identitet!

Det är möjligt att jag i ett senare skede faktiskt kommer att köpa kläder som tillerkats med hänsyn till miljö, arbetsförhållanden och re-use. Jag har till exempel köpt en vårjacka till min dotter som är gjord av gamla PET-flaskor och med foder från överskott från textilfabriker. Den är både vind-och vattentät och riktigt snygg och det tycker jag känns jättebra!

Bästa klippet den här helgen var dock det tackkort jag fick från Bröstcancerfonden för min gåva. Det värmde och gjorde nytta på samma gång!

Inspiration Nature

Jag har tänkt mycket på vad som tilltalar mig i klädväg och vad som skapar habegär och en känsla av oumbärlighet. En sak som jag har tänkt på är att jag alltid har känt mig dragen till plagg och accessoarer som på något sätt symboliserar mitt intresse för djur och natur. Och då kan ju vän av ordning fråga sig hur det kommer sig att jag hittills har levt oansvarigt och inte tagit tag i den uppenbara paradox att älska konsumtion och naturen på en och samma gång. Jag har inget bra svar på det. Okritiskt förhållningssätt? Strutsmetoden? Själviskhet? Lite av varje förmodligen.

Mitt naturintresse är inte uppenbart på det viset att jag älskar att vara ute och strosa i skog och mark, tälta och fjällvandra. Det är hittills inget jag har uppskattat särskilt. Faktum är att tanken på dylika saker inte är så värst tilltalande, jag associerar dem med regn, kyla, hunger, mygg och ett stort mått av tristess. Det händer ju liksom inget och jag längtar bara hem till en skön säng , känslan av att vara ren och värme.

MEN...det gäller uppenbarligen inte alltid för när jag var i Sydafrika och gjorde en
“walking-safari “under sex dagar förstod jag plötsligt vad natur och allt handlar om. Hade ingen tagit mig därifrån hade jag varit kvar fortfarande. När grindarna till reservatet där vi tillbringade vår vistelse sakta gled upp framför Landrovern kändes som om vi skulle åka rakt igenom TV:n och in i Animal Planets värld. Jag var andäktig och när vi tio minuter senare såg vår fösta giraff var lyckan total!

Vi bodde på ett antal olika ställen under färden varav de flesta var helt utan hägn eftersom djuren regerade i parken. Bästa natten var i ett militärtält. Innan jag somnade låg jag och lyssnade på nattens ljud och lejon som röt i fjärran. Jag har nog aldrig upplevt sådan frid och somnade så fullständigt lycklig. Det låter verkligen som en klyscha men den veckan är något jag alltid bär med mig. Den gav mig ett ovärderligt perspektiv på naturen och hur liten man är inför allt det vi inte kan påverka här på jorden.

Jag återvänder ofta till den platsen på savannen när solen börjar närma sig horisonten i öster och det fortfarande är mörkt och jag sitter framför en eld och sippar på en kopp rött te och bara andas och upplever världen omkring mig - alla ljuden, lukterna och krispigheten i luften. Det känns fullkomligt och ursprungligt och om jag kunde skulle jag åka tillbaka imorgon och varje dag.

Och nu, åtta år senare, har jag förhoppningsvis förstått på allvar att även jag är den del i det stora kretsloppet och att det jag gör och står för betyder något i den värld vi lever i. Om inte annat för mig själv.

Försiktigt spirande vårkänslor

Det går inte att stå emot att de mörkaste dagarna faktiskt är över och att det till och med är barmark här och där. Det känns som en stor lättnad för en så stark förespråkare för våren och sommaren som jag. Det avspeglas också lite i hur jag har klätt mig under veckan. Faktum är att jag fortfarande inte behövt använda något två gånger. Kanske tar jag ut en och annan vårkänlsa i förskott när jag delvis söker mig till de ljusare pastellerna i min garderob.

Det hade varit högst otänkbart för bara några år sedan. Att jag skulle ha rosa kändes inte rimligt. Utom möjligen någon dag på sommaren när jag var brun och kunde bära upp det. Tack vare att jag har slopat gamla principer under de senaste åren - jag bytte ut nästan allt i min garderob efter att jag fått barn- har jag en relativt ny och ganska bred samling kläder.

Sent omsider har jag mer och mer insett vad jag passar i och vad jag gillar att ha på mig, även om jag har vissa udda fåglar och “engångsplagg” som kräver sina speciella tillfällen för att plockas fram. Förut hade jag som filosofi att om något passade mig i stil och utformning så köpte jag det, vilket ju var hemskt bra för antalet kläder hos mig. Förra hösten gjorde jag ett experiment om överflöd och bestämde mig för att kategorisera och räkna antalet kläder. Resultatet kommer jag aldrig dela med mig av för det skulle sätta hela min trovärdighet som förespråkare för hållbar utveckling på spel.

Men jag kan säga så mycket som att om man jämför med vad man behöver (när man dessutom har tvättmaskin i lägenheten) ligger jag klart i överkant. Vilket också bevisas i och med att jag under fyra veckor inte behövt ha samma outfit två dagar. Jag vet inte hur mycket kläder som är “normalt” att ha. Kanske är jag inte värre än alla andra, men det spelar hur som helst ingen roll. Någon gång är det dags att vakna upp och orka ta sitt ansvar. För min del är det nu!

Miserabel Misérable?

Var är audition till Les Misérables? Eller Oliver Twist? Så tänkte jag när jag smet ut genom dörren imorse. Att vara musikalartist har i och för sig alltid varit en av mina drömmar så det vore väl i och för sig inte så dumt. Sanningen är att jag har fortsatt min bana i rätt stil och mycket för saks skull klätt mig i omsydda byxor som numer agerar shorts.

Med tanke på vädret och cykelturen kändes kängor till helt rätt, men förmodligen kommer mitt nygamla förvärv att användas mer när våren kommer och man kan ha pumps, blus och kofta till. Alltså lite mer sekreterare än gammaldags ficktjuv. Hur som helst var de mycket bekväma och fyllde sitt syfte hela härliga dagen. Så det går ju jättebra det här! Eller?

Om man så att säga "fryser" sin stil nu, är det så man då måste se ut i överskådlig framtid? Tänk om man blir någon annan eller vill signalera något nytt med sina kläder? Eller om man helt enkelt börjar se äldre ut och inte längre kan klara av att med lätthet sno på sig sina Converse (men det kan man väl aldrig bli för gammal för?) En klaustrofobisk tanke. Och skulle det nu så vara - är det smartaste valet av outfit en från förra sekelskiftet???