Jag har tänkt mycket på vad som tilltalar mig i klädväg och vad som skapar habegär och en känsla av oumbärlighet. En sak som jag har tänkt på är att jag alltid har känt mig dragen till plagg och accessoarer som på något sätt symboliserar mitt intresse för djur och natur. Och då kan ju vän av ordning fråga sig hur det kommer sig att jag hittills har levt oansvarigt och inte tagit tag i den uppenbara paradox att älska konsumtion och naturen på en och samma gång. Jag har inget bra svar på det. Okritiskt förhållningssätt? Strutsmetoden? Själviskhet? Lite av varje förmodligen.
Mitt naturintresse är inte uppenbart på det viset att jag älskar att vara ute och strosa i skog och mark, tälta och fjällvandra. Det är hittills inget jag har uppskattat särskilt. Faktum är att tanken på dylika saker inte är så värst tilltalande, jag associerar dem med regn, kyla, hunger, mygg och ett stort mått av tristess. Det händer ju liksom inget och jag längtar bara hem till en skön säng , känslan av att vara ren och värme.
MEN...det gäller uppenbarligen inte alltid för när jag var i Sydafrika och gjorde en
“walking-safari “under sex dagar förstod jag plötsligt vad natur och allt handlar om. Hade ingen tagit mig därifrån hade jag varit kvar fortfarande. När grindarna till reservatet där vi tillbringade vår vistelse sakta gled upp framför Landrovern kändes som om vi skulle åka rakt igenom TV:n och in i Animal Planets värld. Jag var andäktig och när vi tio minuter senare såg vår fösta giraff var lyckan total!
Vi bodde på ett antal olika ställen under färden varav de flesta var helt utan hägn eftersom djuren regerade i parken. Bästa natten var i ett militärtält. Innan jag somnade låg jag och lyssnade på nattens ljud och lejon som röt i fjärran. Jag har nog aldrig upplevt sådan frid och somnade så fullständigt lycklig. Det låter verkligen som en klyscha men den veckan är något jag alltid bär med mig. Den gav mig ett ovärderligt perspektiv på naturen och hur liten man är inför allt det vi inte kan påverka här på jorden.
Jag återvänder ofta till den platsen på savannen när solen börjar närma sig horisonten i öster och det fortfarande är mörkt och jag sitter framför en eld och sippar på en kopp rött te och bara andas och upplever världen omkring mig - alla ljuden, lukterna och krispigheten i luften. Det känns fullkomligt och ursprungligt och om jag kunde skulle jag åka tillbaka imorgon och varje dag.
Och nu, åtta år senare, har jag förhoppningsvis förstått på allvar att även jag är den del i det stora kretsloppet och att det jag gör och står för betyder något i den värld vi lever i. Om inte annat för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar