Save the Sharks

Det börjar dra ihop sig till tre lyckade månader vilket betyder att jag ska ha gjort tre donationer á 500 kronor. Och det har jag nu gjort även om jag effektiviserade lite och skänkte februaripotten nu i mars. Vilka blev då de lyckliga mottagarna?

Jag har som bekant för de flesta en stor fascination för hajar och sedan jag såg filmen "Sharkwater" om den meningslösa hajfensindustrin har jag känt att det har varit en stark önskan att på något vis stödja arbetet för att bevara hajarna. De är viktigta, även om de väcker hemska känslor hos många. Utan dem skulle vi till exempel få en ännu snabbare global uppvärmning eftersom det skulle ätas upp en större mängd växtplankton än idag när hajarna jagar och äter de som normalt sätter i sig växterplankton. De fångar som andra växter upp koldioxid och den processen skulle vi då gå miste om.

Hur som helst tog "Sharwater" emot pengar i form av gåvor så de fick min 500-lapp för februari. Dagen efter fick jag reda på att hammarhajen nu klassas som utrotningshotad. Bland annat på grund av dess ryggfenor som används i soppa. Ofattbart!!!

Min andra donation går till Röda Korset och jordbävnginsoffren i Japan, med löfte om att aprilpotten kommer att tillfalla "Läkare utan gränser" som bland annat finns på plats i Libyen.

Mitt nya liv har fått nånga bra effekter även på andra saker än bara klädinköpen. Tänkte för skojs skull och min egen motivation göra en lista:
Jag köper mer rättvisemärkt och ekologiskt
Jag tar buss istället för bil om jag inte vill cykla
Jag har inte kompensationsköpt någon inredning eller andra små vårsaker
Jag har återigen börjat handla allt smink och krämer på Body Shop
Jag återvinner mer
Jag försöker att måla naglarna mindre ofta (nagellack kan ju inte vara bra för naturen)
Jag har sagt upp onödiga reklamutskick
Jag planerar att upptäcka Vaksala torg arla lördagmorgnar
Jag funderar på att börja ge blod

Jag tänker efter på ett helt annat sätt än förut och är mer kräsen med att välja inköpsställe och material beroende på hur och var det produceras. Jag kämpar med att slå ned den omedelbara behovstillfredsställelsen. Istället tvingar jag mig att gå hem och tänka om jag verkligen behöver det jag vill ha och om det skulle göra mig lyckligare. Oftast är svaret nej. Faktiskt känner jag inte att det lilla jag har gjort hittills på något sätt har inkräktat på min identitet eller att jag gett avkall på det jag tycker om. Jag saknar det väldigt mycket mindre än jag trodde. Så full fart framåt mot juni och sommaren!

Logiskt tänkande?

Planetary boundaries eller planetära gränser är en uträkning gjord av bland annat Johan Rockström på SEI, Stockholm Environment Institute. Den visar nio olika områden när det gäller vår planets miljö. Varje område har ett gränsvärde och om ett eller flera av dessa områden överskrids kan det få konsekvenser i form av sammanbrott och katastrofer i det naturliga systemet.

På vilket sätt detta kan ske vet vi inte idag, inte heller hur många värden som måste överskridas för att något ska hända. Vad vi vet är att det är oförutsägbart och att det kan leda till oväntade konsekvenser. Idag är tre av de nio värdena över gränsen och är fler att vänta. Jag tycker att modellen är tydlig och solklar. Här behövs inga frågor och inga ifrågasättanden. Det som krävs är handling. Rockströms resultat är vetenskapligt framtagna och borde finnas som bakgrund på varje makthavares laptop som en liten påminnelse.

Om man nu vet om detta och reflekterar kring sin egen resursförbruking och det naturliga systemet är det inte annat än helt logiskt att börja fundera på hur man själv kan förändra sitt sätt att leva för att belasta det naturliga systemet mindre än vad vi gör idag. Funderar man dessutom hur ett sådant sammanbrott skulle te sig och vilka uttryck det skulle få lokalt och globalt kan man lätt börja bli lite nervös.

"Business as usual" är inte ett alternativ. Jag känner mig hemskt stressad för att det känns om om allting går så sakta. Mycket går åt rätt håll, men ändå ganska tungrott och för långsamt! Har man bilden av de överskridana gränsvärdena på näthinnan och ser kommersen på gågatan en helt vanlig lördag är det inte långt ifrån att huden reser sig lite på ens armar.

För att inspireras och förstå mer hur Johan Rockström tänker kan man titta på hans miniföreläsning "Let the Environment Guide our Development" på:
http://www.ted.com/talks/lang/eng/johan_rockstrom_let_the_environment_guide_our_development.html
As simple as that!

Vart är vi på väg? En geografisk fråga.

Idag blev jag intervjuad om min blogg! Roligt att det finns ett spirande intresse för mina regler och min idé. Jag fick tänka efter lite om vad jag egentligen vill och hur jag ska gå vidare. Vidare ska jag ju, för hittills går det så bra och är så lätt, bortsett från den där klänningen jag såg förra veckan. Men det får jag lära mig att leva med.Förmodligen blir reglerna något modifierade efter min Londonresa som kryper allt närmare. Hur, återkommer jag till när det är dags, men det är kul att känna att projektet har en framtid.

Däremot börjar det dra ihop sig till mitt första riktigt politiska inlägg som självklart gäller den ständigt aktuella skoldebatten. Och jag tänker inte debattera lärarnas ansvar och (in)kompetens. Jag vill slå ett slag för mitt favoritämne - geografi och dess framtid. Eftersom det är mitt leverbröd att undervisa om jorden i form av en översiktlig och populärvetenskaplig kurs där fokus ligger på samband mellan människa/natur har jag utvecklat en relation till den. Varje dag på jobbet står jag och lutar mig mot den stora jordgloben som finns i mitt klassrum, men frågan är om jorden kan luta sig mot mig?

I 4,5 miljarder år har jorden existerat och så kommer den lilla människan och tar orimligt stor plats med sina begär efter status och lycka. Idag kännetecknas mänskligheten av fler och mer. Fler av oss och mer resurser till varje individ. Men eftersom vi bara har ett jordklot och inte tre, fyra eller fem som det skulle krävas om alla skulle leva som vi i västvärlden kan vi snabbt räkna ut att något måste förändras. Och det kan ju vara bra att veta varför!

Om jag inte visste allt jag vet om de stora systemen när det gäller berg, klimat och vatten och hur det påverkar människan skulle jag inte sitta här och blogga idag. Jag skulle inte bry mig och inget skulle förändras. Men i nya gymnasieskolan (som ska satsa på hållbar utveckling) har man reducerat geografiämnet och enstaka programinriktningar har det som obligatorisk kurs. Jag gillar inte det inte! Jag tror att det är ett steg bakåt i att skapa en känsla för planeten i folks medvetanden. Att det är en brist förmågan i att kunna se sin litenhet i det stora och skapa en ödmjukhet inför naturens krafter som trots sin styrka visar sig sårbara på ett vis som vi inte har sett de fulla konsekvenserna av.

Eleverna tycker i allmänhet att kursen är mycket allmänbildade och att man "förstår hur allting hänger ihop". Lärarna tycker att det är en kurs som tar upp viktiga saker. Men skolreformatorerna tycker uppenbarligen att den är onödig. Det kan väl inte vara viktigt att jobba med att skapa sig en världsbild i vår globaliserade värld? Ingen har väl nytta av att förstå hur människan påverkar naturen och vad det får för konsekvenser? Och är det inte gammal skåpmat att lära sig "gamla nyheter" som bergartscykeln, kontinentaldriften och det globala vindsystemet? För vi har väl aldrig problem med jordbävningar eller klimatfenomen? - Tydligen inte!

Beslutet är enligt mig kortsiktigt och oupplyst, men icke desto mindre kommer det att bli så. Ibland känner man sig ganska ensam i sin strävan.

Tidsperspektiv

Jag har tänkt en del på tid. Jag kommer ihåg när jag var yngre och sportlovet precis hade tagit slut och man satt inpackad i bilen på väg tillbaka till Stockholm. Alltid under gråmulen himmel. Det var bara att konstatera det ofattbara att det var ett helt år innan man skulle få sportlov igen. Ett år till nya ungdomsdiscon, danstävlingar, skidåkning med kompisar och renklämmor i rastaurangerna i backen. För mig var det en gåta hur någon kunde hålla humöret uppe när världen var halvvägs undergången. Det var en evinnerligt lång tid till nästa gång vi skulle få se de bekanta och efterlängtade fjällen.

För några veckor sedan var mitt sportlov slut, och visst är det härligt att vara ledig, men ju fortare man kommer hem och jobbar sig igenom några veckor, desto snabbare kommer påsklovet. Och sedan sommarlovet! (Jag har förmånen att fortfarande njuta av skolledigheten i mitt yrke.) Idag tycker jag snarare att tiden ibland går lite väl fort. Det är så mycket man vill hinna med och aldrig riktigt gör det. Minussidan är alltid större än plussidan. Sällan har jag suttit och tänkt att jag har en massa tid att slå ihjäl och vad ska jag ta mig till? Kanske förändras det när man blir ännu äldre.

Börjar man titta i ett ännu större perspektiv blir det riktigt ofattbara tankar. Skulle jordens historia liknas vid ett år skulle människan ha funnits i en halvtimme och den industrialiserade världen skulle ha funnits i ca två sekunder. Och hunnit förstöra så mycket att vi står inför en av jordens genom tiderna största utrotningskatastrof. Det är ofattbart. Allt kol som fanns i atmosfären som det tog det naturliga systemet 300 miljoner år att stuva undan och ned i marken, har människan grävt upp på cirka 250 år. Där har vi tidsperspektiv som är svndlande och som vi av bekvämlighet eller något annat inte väljer att leva efter i vår tidsålder.

Modeinsdustrin är ett exempel på enormt snabba växlingar. För att "hänga med" skapas ett behov hos oss modelejon att se ut på ett visst sätt en viss säsong. Eller behovet skapas nog egentligen inte, men begäret börjar gro inom oss. Vi oroar oss för hur vi ska uppfattas av andra om vi inte har rätt märken och skärningar. Man behöver inte leta längre än till Solsidans Odd Mollyklädda mammagrupp för att se vem som inte passar in.

Modeindustrin gör idag mycket bra för miljön - utvecklar nya material och jobbar mer med återanvändning, men det är en förändring som ännu inte har slagit igenom hos den breda massan konsumenter. I den perfekta världen skulle vi skrota vårt gamla tankesätt om tid och istället fokusera på våra relationer som verkligen gör oss lyckliga och ta mer hänsyn till produkternas historia och livscykel. Vidgar man perspektivet när man står framför något man egentligen inte behöver och tänker lite på tid och resurser för att just den produkten ska kunna finnas där den gör idag och hur vår framtid kommer se ut om vi beter oss som generationerna (delvis ovetandes) innan oss gjorde kanske suget minskar något. Jag brukar motivera mig med detta när önskan att utöka garderoben slår till. Än så länge funkar det, kanske gör det inte det för alltid, men min påverkan kommer i alla fall att minska.

Cravings!!!

Vintern är så smått på väg att ta slut, det blir ljusare och den tidiga kvällen efter jobbet börjar kännas mindre kravfylld och spirar av skira löften att man faktiskt vill spendera lite tid på att ta en promenad hem i kvällssolen - några minuter för sig själv. Och då kommer shoppinglusten tillbaka! Med stor kraft, särskilt sedan jag med berått mod en fredag eftermiddag unnade mig att gå in i en affär. Jag valde Desigual på gågatan och visste att jag kunde råka illa ut, jag hade ju noga studerat deras katalog. Och då tog jag inte ens rulltrappan till den övre våningen. Men det räckte och blev över för vad hittade jag längst in i affären - jo, jeansavdelningen! Jag har ju tidigare delgett min fascination för slitna jeans och klänningar och här var de kombinerade i ett tillsammans med ballongkjolsfluff och med jeans och pastell lappat ihop i till en härlig vintagekänsla. För att inte tala om hur användbart detta underbara plagg skulle vara, med strumpbyxor och converse nu och med bruna ben och jesussandaler till sommaren. Mer bohochick går knappt att bli.

Det som är oroande är att detta var över en vecka sedan och jag kan inte släppa tanken på den. Fast världen rämnar i Japan och hela byar spolas bort går jag och tänker på en liten löjlig klänning. Och kohandlar med mig själv - jag har ju redan bokat resan till London... Å, andra sidan kan jag köpa den där och bara hålla tummarna för att den finns kvar. Troligt! Och jag fyller inte år snart och har ingen speciell anledning att få den i present. Kanske om någon annan skulle köpa den av en händelse och jag sedan kan köpa loss den om några månader? Men det skulle ju faktiskt vara fusk, eller? Det är förmodligen konsekvenser jag får ta. Jag har inte ens kollat upp Desigual för att se om de har någon uppförandekod och vad de har för miljöpolicy. Jag vet bara att klänningen är som gjord för mig och borde hänga i min garderob och på min kropp med jämna mellanrum.

Fast det är faktiskt den första abstinens jag känner. Jag har hittills hållt mig till mina regler till punkt och pricka. Ett par skidbyxor har jag köpt, men det har jag inte haft på tio år då jag har lånat från min familj. Nu skulle vi ha dem samtidigt och jag var mycket glad för mitt köp när termometern kröp under -30 - gradersstrecket under sportlovet. Självklart valde jag praktisk svart färg så att jag ska kunna ha dem i minst tio år. För första gången i mitt liv har jag känt att jag inte vet vilket utbud som finns på H&M för tillfället. Jag har också känt hur det känns att frivilligt välja bort att gå en tur på stan till förmån för att göra något annat.

Det jag har kvar är att donera pengar för februari månad där letar efter en bra organisation som jobbar för att minska det onödiga dödandet av hajar för deras fenors skull. Några tips?

Shoppingrunda?

Vad gör man med en hel lördag då solen skiner och man har betat av dagens stora måsten. Jo, tar en promenad ned på stan för att utföra några enkla ärenden. Igår var det en alldeles för stressig morgon och jag förlorade snöpligt mina underbara vintervantar på en buss så jag fick gå utan i snöstormen. Det var kallt! Alltså stod ett par nya på nödvändighetslistan - det känns trots allt inte som om vintern är på väg att ge upp. Och frysa vill jag inte göra om jag kan undvika det.

Enkelt nog tänkte jag kila in och köpa exakt likadana som jag tappat, men så lätt ska man inte tro att saker går, de fanns såklart inte kvar och jag fick leta runt innan jag hittade ett bra substitut. Under tiden hann jag in och ut i en hel del affärer. Jag kom på mig själv att filtrera bort alla halva-reaprisskyltar för att inte frestas, men kunde inte låta bli att titta runt lite. Speciellt på H&M där de hade en avdelning med Sustainable Shopping. Två av mina favoritord! Kanske dessutom med synergieffekt skrivna tillsammans. Och faktiskt har jag inga förbud mot att titta och låta mig inspireras av det som är fint! Men inget onödigt inhandlades, något som hade varit en självklarhet i samma situation för några månader sedan. Så även om jag fortfarande måste passa på mig själv ute i affärerna går det riktigt bra och jag känner mig inte det minsta tilltufsad i min identitet!

Det är möjligt att jag i ett senare skede faktiskt kommer att köpa kläder som tillerkats med hänsyn till miljö, arbetsförhållanden och re-use. Jag har till exempel köpt en vårjacka till min dotter som är gjord av gamla PET-flaskor och med foder från överskott från textilfabriker. Den är både vind-och vattentät och riktigt snygg och det tycker jag känns jättebra!

Bästa klippet den här helgen var dock det tackkort jag fick från Bröstcancerfonden för min gåva. Det värmde och gjorde nytta på samma gång!

Inspiration Nature

Jag har tänkt mycket på vad som tilltalar mig i klädväg och vad som skapar habegär och en känsla av oumbärlighet. En sak som jag har tänkt på är att jag alltid har känt mig dragen till plagg och accessoarer som på något sätt symboliserar mitt intresse för djur och natur. Och då kan ju vän av ordning fråga sig hur det kommer sig att jag hittills har levt oansvarigt och inte tagit tag i den uppenbara paradox att älska konsumtion och naturen på en och samma gång. Jag har inget bra svar på det. Okritiskt förhållningssätt? Strutsmetoden? Själviskhet? Lite av varje förmodligen.

Mitt naturintresse är inte uppenbart på det viset att jag älskar att vara ute och strosa i skog och mark, tälta och fjällvandra. Det är hittills inget jag har uppskattat särskilt. Faktum är att tanken på dylika saker inte är så värst tilltalande, jag associerar dem med regn, kyla, hunger, mygg och ett stort mått av tristess. Det händer ju liksom inget och jag längtar bara hem till en skön säng , känslan av att vara ren och värme.

MEN...det gäller uppenbarligen inte alltid för när jag var i Sydafrika och gjorde en
“walking-safari “under sex dagar förstod jag plötsligt vad natur och allt handlar om. Hade ingen tagit mig därifrån hade jag varit kvar fortfarande. När grindarna till reservatet där vi tillbringade vår vistelse sakta gled upp framför Landrovern kändes som om vi skulle åka rakt igenom TV:n och in i Animal Planets värld. Jag var andäktig och när vi tio minuter senare såg vår fösta giraff var lyckan total!

Vi bodde på ett antal olika ställen under färden varav de flesta var helt utan hägn eftersom djuren regerade i parken. Bästa natten var i ett militärtält. Innan jag somnade låg jag och lyssnade på nattens ljud och lejon som röt i fjärran. Jag har nog aldrig upplevt sådan frid och somnade så fullständigt lycklig. Det låter verkligen som en klyscha men den veckan är något jag alltid bär med mig. Den gav mig ett ovärderligt perspektiv på naturen och hur liten man är inför allt det vi inte kan påverka här på jorden.

Jag återvänder ofta till den platsen på savannen när solen börjar närma sig horisonten i öster och det fortfarande är mörkt och jag sitter framför en eld och sippar på en kopp rött te och bara andas och upplever världen omkring mig - alla ljuden, lukterna och krispigheten i luften. Det känns fullkomligt och ursprungligt och om jag kunde skulle jag åka tillbaka imorgon och varje dag.

Och nu, åtta år senare, har jag förhoppningsvis förstått på allvar att även jag är den del i det stora kretsloppet och att det jag gör och står för betyder något i den värld vi lever i. Om inte annat för mig själv.